I begynnelsen rådde okunskap. Den lilla kunskap som fanns koncentrerades till minoriteter, bland andra kyrkan och klosterväsendet. När någon förklarade att jorden är platt och skapades på sex dagar hade man i alla fall en förklaring. Bättre än ingen alls. Utan kunskap var det svårt att komma på en bättre förklaring. Kanske lät det till och med trovärdigt och säkerligen tryggt att hela skapelsen inklusive vi själva hade åstadkommits av ett människoliknande, stort och skäggit ljushuvud. Trots att nämnda ljushuvud sades eller antyddes bo bland molnen.

Trots eller tack vare dessa påståenden (religion) ändrades, fördjupades och spreds sedermera kunskaperna om jordens, tingens och människornas tillkomst. Människorna började då få allt svårare att tro på de ursprungliga utsagorna från kyrkan. Utsagorna ändrades och de ursprungliga texterna sades vara endast symboliska. Även dessa kan dock vara svåra att passa in i ett modernt samhälle. Den tidigare så konkreta religionen börjar positionera sig som en av många flumrörelser. De senaste uttalandena från Guds män visar dock tecken på att det hela börjar urarta.

I en radiointervju för några år sedan svarar Sveriges dåvarande ärkebiskop KG Hammar på frågan om hur han föreställer sig paradiset. „Min bild av evigheten är att jag lever i Guds minne på något sätt.“ Intervjuaren anmärker att ärkebiskopen ofta kritiseras för att vara otydlig.

Han förtydligar då „Något större kan det ju inte finnas, för vi finns där redan nu på något sätt och det har blivit kropp av oss det. Och det kan det ju bli på ett annat sätt, i ett annat sammanhang.“

En lätt faderlig känsla infinner sig och man vill nästan fatta mannen om axlarna, se honom i ögonen och tala till honom tydligt och förstående.

„Men lilla gubben, har du funderat för mycket nu igen. Så här ligger det till... ...lev ditt liv nu och vänta inte på evigheten. Har vi snart ombytta roller, börjar det bli dags att fråga „behöver vi prästerna eller de oss? Både och antagligen – tusenåriga upplevda behov försvinner inte så snabbt, men trenden börjar bli tydlig mot det senare.

När vi ändå är inne på hönan-och-ägget-liknande frågor, låt oss direkt ta den enklaste men avgörande. „Skapade Gud människorna eller skapade människorna sina gudar?“ Olika folkslag och tidsepoker har helt olika gudar vad gäller karaktär, utseende och antal. Detta faktum parat med vår Guds bud „Du ska inga andra gudar hava jämte mig“ samt hans påstådda allsmäktighet gör svaret på frågan ganska givet.

Såvida, förstås, inte Gud sedan tidernas begynnelse genomlider ständiga och extrema identitetskriser? Eller har han kanske mycket grava kommunikationsproblem?

Eller är vår Guds bristande kontroll av stora delar av världen och historien hans sätt att avsäga sig ansvar? Precis som vi människor gör, när vi genom religionen lägger skulden för världens och våra egna problem på yttre faktorer såsom Gud.

I dessa dagar när det förs krig som antagligen inte hade förts alls eller i alla fall inte i denna omfattning, om det inte varit för religionerna, borde alla, så väl människor som eventuella goda gudar, verka för en värld med mer kunskap och mindre religion.

Eller kanske är det som sångaren och låtskrivaren i det mindre kända men likväl så bra svenska folkrockbandet Sinn Fenn (är ej IRAs musikaliska gren) uttryckte det: „Gud är förkyld“.

© Ulf Stendahl

Die Schwedische Kirche  |  Schwedische Kirchen  |   Baltische Religonen