I Arns fotspår till Tjuvarnas
marknad
Skriftlig bokrapport till boken ”Vägen till Jerusalem”
Inga Hümmer
I
Handlingen i
Jan Guillous bok ”Vägen till Jerusalem” är förlagd till Skara i Västra
Götaland år 1150. Arn är ännu inte född, men hans mamma var redan gravid
med honom när den nya domkyrkan skulle invigas och fru Sigrid, en klok och
märklig kvinna hade en ingivelse av den Helige Ande under mässan att hon
skulle skänka bort sitt arv Varnhem till cisterciensermunkarna.
Den Helige
Ande hade uppenbarat henne en vision av en ung riddare på en häst av
silverfärg. Han var klädd i vita dräkter som en munk men han bar en liten
vit stridsmans sköld med ett stort kors i blod. Varken hon eller hennes
man Magnus förstod den här uppenbarelsen. Men vad hon förstod var att hon
skulle ge Lurö munkarna ett bättre ställe att leva på och i byte få en
skyddsängel för hennes och hennes ofödda barns liv.
Hennes make
var inte begeistrad när hon sa att hon hade talat med kungen om att skänka
bort Varnhem men hon kunde övertyga honom om att det var det bästa. Han
kunde handla bättre från hans ärv, Arnäs än från Varnhem och att deras
släkter skulle förenas och bli starkare när Arnäs byggdes på nytt. Det
vore kunnigare att samla alla deras trälar på Arnäs än att splittra dem.
Hans rikedom kunde också profitera av hennes beslut och det kunde betyda
att även arvet för deras barn, Eskil och den ofödda, utvidgades. Magnus
insåg att hon naturligtvis hade rätt, även om han inte visste om hennes
hemliga rädsla att hon kunde dö under födelsen.
Kung Sverkers
son Johan hade varit på ett plundringståg i danska Halland och rövade hem
två kvinnor till träldom han också skändade. Han visste inte att en av
dem hade varit den danska kungens jarlahustru, den andra hennes syster. De
måste återföras till Sven Grate men många trodde att det vore en svaghet
att betala dem med silver och att man kunde befara att danskarna kunde
komma och plundra. De flesta ville inte dra ut i krig, så vände sig kungen
till Fader Henri av Clairvaux som väntade lika som Sigrid att Lurösaken
skulle beseglas och hon erbjöd sig att översätta kungens besvärliga läge
till munken.
Fader Henri
svarade att det vore det bästa att Johan tvingas att gifta sig med
jarlahustruns syster, så att det nya blodsbandet skulle förhindra krig och
jarlahustrun skulle sändas hem i allt högtidlighet. Sigrid tog tillfället
i akt och med en list hann hon och kungen tillät att Sigrid själv var den
generösa givaren av Varnhem.
Varnhem hade
under tiden förvandlats till en stor byggnadsplats. Sigrid var nu
höggravid och lag i smärtan men innan hon skulle föda förrådde hon under
bikten hennes plan med den Heliga Andens vilja.
Sot och en
annan kvinna smög till en ung bagge, offrade den till Frej och badade i
hans blod. Barnet föddes och de båda var pigga och krya och Sigrid
bestämde att barnet skulle heta Arn, efter Arnäs och han skulle döpas av
Fader Henri i Varnhem.
II
Kung Sverker
ville avvisa Fader Henris plan att arrangera ett bröllop mellan kung
Sverkers son Johan och en av de danska kvinnorna för att avvärja kriget.
Men kung Sven Grate, den danska kungen, ville ha krig och var så segerviss
att han lovade Sigrid till hustru åt den tappraste av sina män.
Inte ens
kardinal Nicolaus Breakspear orkade stifta fred och han misslyckade också
att utnämna en ärkebiskop eftersom svear och göta inte kunde enas om var
domkyrkan skulle ligga.
Kung Sverker
hade inte gjort några förberedelser för landets skydd och det var hans son
som kallade ting där han blev dödat av de män som inte ville dra ut i
krig. Hans lik matades åt grisarna för att ingen kunglig begravning kunde
ha hållits.
År 1154 var
kung Sven Grates här på väg till Småland. Men de mötte motstånd och var
tvungna att kämpa emot bönderna. Många soldater har rymt nattetid och även
Sven Grate måste inse att kriget inte kunde vinnas detta år. Han bestämde
att hären skulle delas, en halva skulle vandra hem genom Skåne med honom
och hans jarl skulle ta den återstående halvan med sig till Halland.
Men nära
Nissa serverade Blanda och många andra kvinnor jarlen och hans män öl till
dem. När de var berusad och ropade hon på sina män som gömt sig i skogen.
De satte eld och mördade de sovande soldaterna. Därmed hade kung Sverker
vunnit kriget utan at göra någonting. Som tack bestämde han, att Värends
kvinnor skulle ha rätten att ärva lika som män och som krigstecken skulle
de bära ”ett rött skärp med broderade kors i guld, ett tecken som bara
skulle tillfalla dem och inga andra”. (38/39)
Arnäs blev
byggt och Sigrid hade många påhittiga idéer. Till exempel att bränna
runtexter och ek sniderier som prydde högsätet och väggarna i det gamla
långhuset eftersom hon inte tyckte om hedkonst och Sigrid ville rena
ogudaktigheten med eld.
Hon tittade
upp alla de nya idéer och hennes man Magnus hade tvivel och många frågor.
För att lugna och smickra honom svarade hon alltid med: Nej, min käre
herre och man. Så orkade hon driva sin vilja igenom och hon uppträdde
alltid som om hon och inte hennes man var herre på Arnäs.
Med tiden
växte en hel by runt Arnäs och det fanns nu dubbelt så många husbönder som
för några år sen och Arnäs blev rikare och större för varje månad som
gick. Kung Sverker hade fått igång myntslagningen för två vintrar sen men
många var misstrogna mot nymodigheten och ville hellre ha byteshandel.
Men det var –
som alltid – den listiga Sigrid som övertalade Magnus att betala från
början med de nya silvermynten och därmed hjälpe hon kung Sverker med
införsel av pengar och skulle behålla kungens sinnelag gentemot Arnäs.
Eftersom pengar ännu var okändt, hade Magnus i början fått tio gånger så
mycket silver för en vara som nuförtiden och han hade fördubblat sin
rikedom.
Och det
visade sig en gång till hur klok Sigrid var och alla män trodde att det
var hans verk, att han var precis den man, de behövde och som kunde skapa
rikedom. Men han förstod att det var hans hustru som lag bakom allt detta.
Vintern hade
kommit och det var en het tid att smida planer och intriger eftersom det
politiska läget var osäkert. Erik Jedvardsson hade anmält sig och Magnus,
som inte var någon stridsman, måste bestämma sig på vilkets sida han
skulle ställa sig och han skickade en bud efter sin bror Birger från
Bjälbo. Han efterträdde hans kallelse och de diskuterade över saken.
Erik
Jedvardsson kom med sin kvinna Kristina, Sigrids fränka. Han drömde redan
om att bli kung och förhöll sig därefter. Kristina var på dåligt humör
eftersom en del av Varnhem borde hon ärva och Sigrid hade bara skänkt bort
den. Hon kunde inte förstå Sigrid och hennes sätt att behandla trälarna
medan Magnus demonstrerade den förbluffad Erik hans nya befästningar och
byggnader.
På kvällen
samlades alla för en stor festmåltid. När Erik blev berusad, gjorde han
sig lustig över den nuvarande kungen och började strida med Birger och
förklarade sig vilja bli kung. Magnus blev tyst och Birger tog ordet och
svarade att de var varken fiender eller sina vänner och att han borde
vinna svearna först och sedan kunde han räkna med deras understöd. Erik
måste hålla med Birger och det firades och dracks hela natten medan de
lyssnade på barden som berättade och sjöng om korstågsriddare Sigurd
Jorsalafars åtta segrar på vägen till Jerusalem. (57) Speciellt Arn satt
trollbunden och var mycket imponerad. Efter hans mamma hade lagt dem, smet
Arn och Knut kvickt tillbaka in i salen, gömde sig i mörkret och lyssnade
helt tyst.
Det var också
Erik Jedvardsson som blev inspirerat av bardens historier för sin och hela
rikets nya sköldmärke: ”tre gyllene kungakronor, en krona för Svealand, en
för Östra Götaland och en för Västra Götaland. De tre kronorna skulle ha
himmelsfärger bakom sig.” (60)
III
Bland alla
dessa trälar i Arnäs fanns det också en väverska, Suom, som var helt
annorlunda eftersom hon var skön och hade blont hår. Hon var en av Sigrids
älskningsträlar även om hon var en hedning och trots att hon hade ett
förhållande med hennes man Magnus. Sigrid var medveten om detta.
Skule, en son
till den gamle trälkvinna Urd, var mycket stark men bortsett från det var
han dum och dög inte till någonting. En kväll blev Suom våldtagen av honom
och han kastades in i en av visthusbodarna. Magnus hoppade att Sigrid –
som vanligt – skulle fatta alla erforderliga beslut eftersom han inte
tyckte om avrättningar men hans hustru höll alldeles tyst.
Han sov illa
men han kunde inte låta Skule slippa undan med livet i behåll och med sitt
svärd måste Magnus halshugga honom.
När Arn såg
liket som fortfarande sprattlade bad han Gud att han aldrig måste se
sådant igen. Men vad han inte visste än var, att ingen man ”skulle komma
att se så många liknande syner som lille Arn“. (71)
Kung Sverker
blev mördat och var redan begraven. Mördaren hade redan rymt till Danmark
och hade varit en av kungens egna män från Husaby. Det viskades att
uppdragsgivare måste vara Erik Jedvardsson som befann sig hos svearna och
enligt rykten redan valts till deras kung. Det fanns också folk som trodde
att anstiftaren var Magnus Henriksen som gjorde anspråk på kungakronan.
Likaså hade Karl Sverkersson utropad sig själv till kung och frågan var nu
vem som skulle vara kung i Västra Götaland.
Alla fruktade
att mötet i kyrkan kunde vara det sista i fredstider och att götarna snart
kunde bli tvungna att kämpa emot varandra.
Magnus kunde
inte bestämma sig på vilkets sida han skulle stå men han förberedde sig
själv och Arnäs på det oundvikliga kriget.
Magnus var
allvarligt oroad att varken Erik Jedvardsson eller Karl Sverkersson kunde
komma till gästning för att kräva trohetsed. Men det hände någonting
värre: Arn försökte att återfånga Kols kaja och föll från trädet. Man
hämtade den livlöse hem och hans mamma kunde inte tro att det var han av
alla människor som skulle dö så ung. Så småningom misströstade alla, och
Sigrid bad för ett mirakel. När Arn fortfarande inte visade tecken på liv
svor Sigrid inför Sankt Bernhard och Gud att ”om Arn räddades så skulle
han skänkas till Guds heliga arbete för människorna på jorden“. (77) Efter
hon hade upprepat det tre gånger tillsammans med hennes make inträffade
miraklet. Arn hade återkallads från döden och Gud hade låtit ett mirakel
ske på Arnäs.
Magnus
började lära Arn skjuta, och det visade sig att Arn hade en gudagiven
förmåga och föräldrarna kände sig föranlåtna att fundera över Guds
avsikter med Arn. Det tycktes att Gud tänkt sig en krigares uppdrag åt Arn
och Magnus gladde sig mer om det än synen av Arn i något kloster. Men Gud
påminde Sigrid om hennes löfte. Hon fick sår i ansiktet och på handen för
hennes tvehågsenhet.
Lekbroder
Erlend kom tillbaka från Varnhem och hade goda och onda nyheter att
berätta: den goda var att miraklet på Arnäs hade präntats i klostrets
minnesbok, men den onda var att Erik Jedvardsson verkligen hade blivit
kung i Svealand och hennes hustru Kristina hade infunnit sig med en stor
hird i närheten av klostret.
Magnus hade
svårt att förklara för Arn att de hade svurit en ed i förtvivlan och att
de hade tvivlat att uppfylla den men Gud hade straffat hans mor och nu
måste löftet genast uppfyllas. Magnus meddelade att Arn skulle resa med
hans mor och Erlend till Varnhem för att där träda i Guds tjänst.
Arn grät
bitterligen och de gossarna klamrade sig fast i varandra. Magnus hade det
svart att låta honom gå och inte ens Sigrid orkade trösta honom eftersom
Arn visste att han aldrig mer skulle återvända.
Egentligen
hade munkarna inte längre tagit emot oblater men Arns föräldrar hade lovat
honom till Gud, så löfte måste uppfyllas och kunde inte brytas och gossen
måste tas emot.
Sigrid låg
flämtande i feber och stackaren Arn knep hennes hand. Fader Henri anade
att Gud ville göra henne frisk igen.
Broder Lucien
tog hand om Sigrids sjukdom och utslaget försvann ur Sigrids ansikte men
såren från hennes hand spred sig uppför armen och försämras så det fanns
ingen annan möjlighet än att amputera armen, annars kom det att bli hennes
död.
Broder
Guilbert hade tagit hand om Arn och lärde honom till smed.
Fader Henri
mötte Kristina utanför klosterporten och hon fordrade att riva ner hans
scriptorium inom en vecka, annars skulle hon komma tillbaka med hirdmän
som kunde göra arbetet lika väl. Han hotade henne med att resa till Rom
till den Helige Fadern och be honom att bannlysa henne och hennes make och
dra därmed evig olycka över dem.
Sigrid valde
döden i stället av att låta amputera hennes arm för att förstå Herrens
vilja. Fader Henri förlät henne alla synder efter ett sista bikt och dog
hon på sommaren och begravdes i klosterkyrkan.
Trots att han
drabbats av ödets slag hade Arn förlikat sig med livet i klostret.
IV
Fader Henri
och Arn kom på vägen söderut till Roskilde där de mötte Biskop Eskil och
fattade att den nye kungen Valdemar, som hade just vunnit ett långt
inbördeskrig hade lovat att bygga ett nytt kloster i fall att Gud lät
honom gå ur striden segrande. Hans löfte skulle genast uppfyllas och Fader
Henri bestämde sig för att bosätta sig i Vitskøl som prior med Arn och
munkarna från Varnhem skulle bringa alla hans böcker med sig och infinna
sig där. Hans ursprungliga avsikt att bannlysa Kristina och hennes make
måste han sköta per brev.
Erik
Jedvardsson måste inse att det vore ofördelaktig för hans framtid att vara
bannlyst. En grupp förhandlare sändes till Danmark för att blidka
munkarna. Hans biskop Henrik höll med honom eftersom alternativet vore att
krypa till korset framför påven i Rom.
Erik
Jedvardsson förestod att vägen till de två återstående kronorna gick över
Finland och många anslöt sig gärna till hans plundringståg, men de flesta
de mötte var redan kristna, men de var tvungna att döpas igen av biskopen
eller att dö.
De spårade
upp en trollkona som ville spå Erik Jedvardssons framtid. Hon läste i hans
hand några sanna saker, och hon såg alltså det nya rikets tre kungliga
kronor som sköldemärke och detta rikets märke, hon profeterade, skulle
komma att leva före evigt, enligt Erik Jedvardssons namn. När han ville
veta omständigheter om hans egen död sa hon hastig att ingen som föddes i
Svealand, Östra eller Västra Götaland kunde vara i stånd till döda eller
ens skåda honom.
Hans drömmar
tycktes gå fortast möjligt i uppfyllelse och för att visa sin glädje lät
han trollkvinna gå.
Men det var
Magnus Henrikson som var på flykt efter den långa kungastriden och som var
född i Danmark som dödade Erik Jedvardsson och utropades till nya kung.
Han levde bara ett år men Erik Jedvardssons namn fick leva för evigt.
Klosterkyrkan
i Vitskøl skulle signas efter fem år och också klostret skulle få sitt
eget namn: Vitae Skola. Ärkebiskopen Eskil var redan på väg från Lund, men
bröderna hade ännu ingen visshet om Guds planer med Arn.
Arn läste och
tränade att skjuta med pil och båge när en dag några soldater kom och
tystnade av förundran eftersom de aldrig hade sett något barn med en sådan
begåvning. Arn fick också övningar med svärd och Broder Guilbert hade
ytterligare övat Arn i att använda båda händer att kämpa med.
Magnus
Folkesson hade lovat fem års sorg inför Gud innan han skulle gifta om sig,
vad väckte förundran. Han hade tröstat sig med Suom och hade ett
frillobarn med henne men Arnäs förvandlades till ett tröstlöst sättet och
dysterheten kom som komplettering i form av hans mor, Tora Guttormsdotter,
som hade kommit att hjälpa honom. Det var svårt för honom att vara inte
längre herre i hans eget hus och han skyndade sig att finna en ny hustru.
Efter Magnus
Henriksson, som hade dödat den gamle kungen och blivit den nye måste
Magnus Folkesson dra ut i krig.
Folkungarna
hade samlats till ätteting i Bjälbo hos Birger, Eskil hade följt sin far
dit. Birger hade övertygat ättetinget att ett krig var oundvikligt
eftersom Erik Jedvardsson måste hämnas och den danske Magnus Henriksons
dagar var räknade. Birger bestämde att stärka ättens band med Norge genom
ett klokt bröllop mellan hans bror och en dotter av Erik Jedvardssons bror
Joar.
Magnus hade
inte deltagit förrän kriget redan var vunnit så att han kunde komma hem
som en segrare som inte ens hade förlorat en enda man.
När Fader
Henri kom hem från en resa hade han nya hästar med sig som skild sig från
de vanliga nordiska hästarna, eftersom de verkade nervösa och såg
annorlunda ut. De var stridens hästar.
Arn upplevde
lyckliga timmar på hästarnas ryggar och det var också Broder Guilbert som
var förtjust i hästar och han hade planer att införa att strida till häst
i Danmark.
Arns nya häst
hade namnet Chamsiin och den var hans ny käpphäst. Fader Henri pratade med
Broder Guilbert om den nya situationen men det verkade som om han ville
förneka gossens förälskelse som ännu överskuggade hans andra intressen.
Han smög till
och med ut till stället på nätterna. Det rycktes att det fanns en
spökryttare som red som ingen andra kunde rida, och Arn kände sig Gud
närmare än i andra timmar.
V
Nådens år
1144 sträckte sig kungariket Jerusalem från Gaza i södra Palestina upp
till Antiokia. Det fanns en stort kristen enklav runt omkring staden
Edessa och var de kristnas viktigaste fäste. Unadeddin Zinki, en härförare
erövrade staden i ett blodbad av kristna och Zinki förflyttade judar i
staden. Segern jublades i hela den muslimska världen men Zinki blev därmed
också beryktat och han planerade att intar Damaskus för att inringa de
kristna.
Men Damaskus
hade fraterniserat med den kristne kungen i Jerusalem och hans trupper
förstod att kriget inte var mer att vinna. En kristlig eunuck dödade honom
med hans dolk medan han sov, så att hans son Mahmud tog ringen som
härskartecken efter hans död.
Den kristna
världen kunde inte fatta att Edessa föll eftersom den erövringen av Guds
Heliga Graves land tycktes vara en god sak. Påven Eugenius III bestämde
att det behövdes en vedergällning för att säkra tillgången till den Heliga
Graven. Påven kallade in Bernhard av Clairvaux som var inflytelserik och
han kom till katedralen i Vézelay 1146 och snart följde många hans röst
och de ropade efter korset, till tecken på att de hade försvurit sig åt
det Heliga Kriget.
Varhelst
Bernhard talade fick han gehör för det Heliga Kriget. Snart plundrade sig
en armé från hela Europa på väg mot det Heliga Kriget. I det kristna
Konstantinopel hade det franska och den tyska hären tvistat så att de
skilde sig åt och tog olika vägar till Jerusalem. Den tyske kungen Konrad
skulle gå genom Mindre Asien, den franske kungen Luis skulle ta vägen
längs kusten och mötas i Antiokia.
Eftersom det
var Edessas fall som utlöste det Heliga Kriget skulle staden återtas
först. Men Konrad och Luis bestämde sig för att erövra Damaskus och de
lokala frankerna försökte förgäves att övertyga de två härförana att följa
dem om inte bryta pakten eftersom det skulle visa ett kristet ord var att
lita på.
Belägrarna
fann nya allierade men de kristna ställningarna visade sig snabbt
ohållbara. Armén angreps av det arabiska kavalleriet och därmed slutade
det andra korståget som ett gruvligt fiasko och det kristna riket var dömt
till undergång.
Tempelriddarna var egentligen tänkt som beskyddare för kristna pilgrimer
på vägen mellan Jerusalem och floden Jordan. På den här tiden fanns det
många riddare som kände sig kallade men bara få av dem valdes ut och
antogs som ordensbröder. De fruktades eftersom de inte fruktade döden, det
var hellre inträdesbiljett i Paradiset och de var övertygad att de utförde
Guds vilja.
"Riddarna med
den vita manteln med rött kors och de vita sköldarna med samma röda kors
var nu kungariket Jerusalems enda hopp." (144)
Arn hade
hamnat i målbrottet och han var övertygad om att Gud ville straffa honom
därmed för en synd han inte var medveten om. Men Arn bara växte upp till
man och han blev också längre och starkare men det bedrövade honom mycket.
Fader Henris
skyldighet var att förbereda Arn för Guds kallelse och han försökte göra
sitt bästa men han förstod också att livet inom klostrets murare inte
kunde lära allt det som behövdes. Arn måste lära känna Guds mindre sköna
värld, den utom murarna.
Vitskøl
munkarna hade fått privilegiet av kungen att hämta vrakgods vid kusten. De
tillgodogjorde sig allt de fann och gav de döda en kristlig begravning. En
dag rövade berusade, beväpnade vrakplundrare munkarnas tåg med varor. En
av rövarna försökte att döda Broder Guilbert men han orkade inte och det
gjorde honom rasande. Guilbert gjorde motstånd utan våld och övertygade
dem att ta med sig allt de kunde bära och inte skada hans män.
Rövarna blev
hängda efter att Fader Henri skrev ett brev till kungen men Arn funderade
över det här intrycket han fått. Han kunde inte begripa att lämna
tillträde rövarna tog denna saker bort och därför blev hängda. Han kunde
inte förstå att allt detta vore en Gudbehaglig gärning att drapa ont och
att soldaterna inte skulle omfattas av Herren Jesus outsägliga mildhet och
av hans bud Du skall inte dräpa.
De danska
stormännen tyckte inte om de främmande hästarna vilket bedrövade Broder
Guilbert mycket. För att förbättra deras tvivelaktiga rykte arrangerade
han en kapplöpning mellan Arn på Chamsiin och danskarna på deras hästar.
Arn vann och snart inbringade hästarna mycket pengar.
En gång kom
många kvinnor för att lära sig knyta nät och Arn mötte en ung kvinna,
Birgite. De kom varandra snart nära och Arn började drömma om henne på
nätterna och på dagarna. När han gav henne några presenter blev han
straffad, men hans stora skuld var, att han kände lust och längtade efter
henne. Han förstod inte skillnaden mellan kärleken till en kvinna och
kärleken mellan bröderna. Även i bibeln kunde kärleken inte tolkas till
synd.
Arn
straffades med arbete i kokhuset, där han måste se hur halsarna på två
lamm skars upp. På natten, när han fortfarande undrade om kärleken och
hans nya känslor, började han gråta utan att veta varför han gjorde det.
Han bestämde sig för första gången att det fanns saker han aldrig kunde
bikta.
VI
Varnhem hade
äntligen fått sitt nya namn: Monasterio Beatae Mariae De Varnhemio. Många
kungar fruktade den tyske kejsaren Fredrik Barbarossa som utnämnd en egen
påve i Rom, bland dem den danske kungen. Men ärkebiskop Eskil ställde sig
emot kungen och på sidan av deras påve Alexander III. Därför tvingades han
att rymma.
Doter hade
skänkt sin egendom Viby till cistercienser precis som Arns mor hade gjort
och därmed var Varnhem slutligen säkert och Sigrids grav börjad märkas ut.
Många blev återkallade till Varnhem, bland dem Broder Guilbert och Arn.
Det var inte
så farligt för Arn eftersom hans hem varken var Varnhem eller Vitae Skola.
Hans hem var där, Broder Guilbert och Fader Henri var. Det värsta med det
var att lämna Chamsiin. Han saknade honom så mycket att han grät.
Ärkebiskopen
Stéphan hade ett samtal med Fader Henri. Arn kallades och de bestämde att
det var tid för Arn att lämna klostret för att lära sig om världen därute.
Arn gladde sig inte över det men Fader Henri lovade att han kunde komma
tillbaka om Gud inte hade några andra uppgifter för honom.
Arn lämnade
klostret och hans sorg övergick till glädje på vägen till hans fars gård
Arnäs. På väggen firades bröllop hos Gunnar i Redeberga som fått Tyrgils
yngsta dottern Gunvor, som tvingats att få gifta sig och grät en vecka.
Hon bad hennes far att gifta sig med en annan, men det fanns ingen lösning
än.
Men Guds
Moder talade till henne och gav henne mod att rymma och hon sprang allt
vad hon förmådde. Hon jagades och bad Arn, den första hon mötte, att rädda
henne från demonerna. Brudgummen ville döda Arn och de gav honom ett svärd
för att han kunde värja sig och dö manligen. Men angriparen orkade inte
slå ihjäl Arn tills Joar kastade sig i striden så att Arn verkligen
råkades i fara. Arn dödade båda och domprosten som såg allting talade
genast om ett mirakel, att ärkeängel Gabriel förde Arns hand.
Arn var tyngd
av sin svåra synd. Domprosten Torkel talade med Fader Henri om det som
skedde men han vette lika som Arn att inget mirakel inträffat men han var
lika mycket lättnad att lagen inte kunde drabba Arn.
VII
Domprosten
kallade Gunnar till sig och beslutade att det vore det bästa om han och
Gunvor blev hans nya landar på Redeberga. Han också kallade de två fäderna
till sig och bröllopet mellan Gunvor och Gunnar kunde ordnas omgående. För
de hade sig allt vänt till det bästa och de bestämde sig för att resa till
Varnhem för att visa deras tacksamhet.
Broder
Guilbert började smida ett svärd som hade en enda kärna av härdat stål i
en helig förtvivlan. Han kallades av Fader Henri som beslutade att ge Arn
absolution eftersom han insåg att Arns gärning var mera deras än Arns fel
och de bestämde sig också för att berätta hela sanningen för Arn om vem
han verkligen var
Arn var
uppfyllt med sorg. Fader Henri, som tog hans bikt, förlät Arn i Guds namn
och förklarade för honom att dråpen också var en av Guds prövningar, att
Arn hade bara varit Guds verktyg. Sedan förklarade han de två märkena på
hans mors gravsten, drakhuvudet med svärd, hans mors märke och ett stående
lejon, hans fars märke.
Det betydde
att Arn hade rätten att rida med svärd och att bära att sköld med
folkungarnas märke som skulle bevara honom för angrep. Om Arn hade vetat
om vem han verkligen var, hade han inte behövt dräpa och Arn tackade Gud
att hans själ räddats.
Gunvor var
tacksam att den Heliga Jungfrun hade besvarat hennes böner genom att sända
henne den här munkapojken och gjorde sig med Gunnar på vägen till deras
räddare. Arn var mycket rörd, ”inför de orden, denna enkla människas
uppriktiga försök att med sitt grova språk uttrycka Nådens innebörd kände
Arn lika stor vördnad som tacksamhet“. (221)
Broder
Guilbert förklarade för Arn att han hade varit tempelriddare och att han
hade lärt Arn att kämpa lika som de, att Arn inte hade någon jämlike med
svärd där ute i hela landet. Han sa att han aldrig hade sett någon med
Arns gåvor och hans två hemligheter som gjorde honom nästan oövervinnelig:
att han kunde kämpa med båda händer och att han bara hade lärts att slå
mot större män men han bad honom särskilt om att inte höja sitt svärd i
synd.
Medan Arn var
i kyrkan kom Fader Henri och signade ett svärd som Broder Guilbert höll
fram mot honom. Svärdet blev fuktad med helgat vatten och togs högtidlig
från altaret till Arn och han förstod inskriften genast. IN HOC SIGNO
VINCES.
Den dagen tog
Arn avsked av Broder Guilbert och Fader Henri och lämnade Varnhem på
Chimal. Han hade nya kläder på sig och ingen kunde se hans tonsur längre.
Broder Guilbert var nu säkert på vilket uppdrag Gud hade för Arn.
VII
Magnus
skämdes litet för Arns beteende, han tyckte att han blev som en kvinna och
alla höll ögonen på den förlorade sonen. Det värsta för Magnus var, att
Arn arbetade som en träl och inte ens skämdes därför men Arn lärde
trälarna några saker och Magnus tröstade sig att allt det nya skulle göra
hans gård även starkare. Men det var Arns styvmor Erika Joarsdotter som
var nöjd och glad över honom eftersom hon behandlats väl för första gången
medan Magnus fortfarande tänkte sig tillbaka till Sigrid.
Arns
förändringar mötte motstånd, men Erika understödd och hjälpte honom att
genomdriva dem eftersom han hade öppnat hennes ögon att denna goda ordning
inte bara kunde äga rum i ett kloster men också i det vardagliga livet.
De
tillbringade mycket tid med varandra och Erikas dagar blev ljusare med
Arns ankomst. Hon tackade Gud för att det sänts en ängel till Arnäs.
För Eskil
hade Arns ankomst först varit en glädje men snart kände han, lika som hans
far, bara oro för sin bror som verkade vara liten, kvinnlig och bakom så
att båda drog sig undan från Arn.
Men medan
Arnäs växte och blev rikare förändrade sig uppfattningen och Magnus och
Eskil erkände att de hade dömt för tidigt och Arn respekterades sedan
dess. Misstänksamheten och kylan hade sörjt däröver.
Arn
betraktades som mild i sinnet och en duktig man och när han följde Svarte
och Kol till jakten visade Arn sig vara en bra jägare. Den andra gången de
var på jakt efter svinar orkade Arn döda tre av dem. Kol och Svarte blev
mycket förundrade och till sist sade Svarte att ingen människa kunde rida
så fort och skjuta samtidigt, särskild inte i skog. Arn förklarade att han
hade övat hela sitt liv att rida och skjuta men de trodde att sådant bara
kunde åstadkommas med trolldom.
Algot på
Husaby hade två döttrar, Katarina och Cecilia och de tog hänsyn till att
gifta Katarina till Arnäs, men Magnus giftes med en annan kvinna, så gav
han Cecilia som novis på Gudhems kloster och när hon återvände var det
Katarinas tur att resa till Gudhem.
För att
sammanföra Kristina med Arn inbjöd han dem till gästabud där de drack för
mycket öl. På natten smög Katarina sig till Arns rum och hennes fader
stoppade henne inte.
IX
Arn red med
sin bror och far till alla götars ting. De ville visa att störta landet i
olycka skulle kosta kung Karl båda den folkungska och den erikska ätten,
också den Bjälboätten hade slutit sig till fienden.
När kung Karl
Sverkersson såg hären visste han att han inte kunde genomföra planen att
utropa sig också till kungen över Västra Götaland, och de enades att hans
son, ett lindebarn, skulle vara jarl över Västra Götaland. På detta sätt
kunde det vara fritt av kungamakten och krig kunde undgås eftersom Karl
Sverkersson inte ämnade kräva Västra Götalands kungakrona med svärd i
hand.
För att lägga
ned den segslitna tvisten med Emund Ulvbane var Magnus beredd att betala
för hans gård mer än den var värd.
Men Magnus
förolämpades och det var att välja antingen att möta honom med svärd eller
att förlora sin heder. Och om han vore niding kunde han inte längre leda
folkungarna.
Då bestämde
Arn att han vore den ende som kunde slå Emund med lätthet, och till sist
förklarade Birger att bara Arn förmådde att rädda hedern.
Till hans
vanära orkade Emund inte hugga Arn som alltid undvek. Arn ville skona hans
liv, men Emund gav inte upp så att Arn var tvungen att hugga av hans hand.
Medan alla väntade på Arns dödande hugg gick han tillbaka till sin far och
överräckte honom Emunds sköld, Magnus höll den i triumf mot himlen.
X
Magnus var nu
uppfyllt av stolthet och Arn hade fört heder till hela sin ätt. Eskil
föreslog att köpa Emunds, nu kallades Enahand, Forsvik för att äga hela
marken mellan Vänern och Vättern.
Arn sändes
bud att sjunga med i kören i Husaby där han mötte Cecilia Algarsdotter och
de båda hade bara ögon för varandra.
Herrens
lovsång hade aldrig varit skönare än på den här julottan 1166.
Efter de hade
avslutat affären med Emund dödades han av Knut Eriksson på samma sätt som
kungen mördades av honom. Därmed hade Knut Eriksson gjort sin första slog
på väggen till de tre kungakronorna.
Arn mötte
Cecilia igen men de orkade inte vara ensam eftersom Algot vaktade hård
över dem. Arn måste berätta om miraklet som hade hjälpt att föra Gunvor
und Gunnar tillsammans och att kärleken slutligen hade segrat över alla de
lagar och regler som fanns eftersom kärleken var starkare än allt.
När Arn och
Cecilia fått lov till en ridtur bekände Arn att han hade tagit sitt hjärta
och hon bekände att hon längtade efter de orden, men hon förklarade för
honom att det vore inte helt enkelt eftersom hennes far var Karl
Sverkerssons man och Arns far var Knut Erikssons man. Cecilias far
fruktade för sitt liv och skulle inte bindas till folkungarna, kungens
fiender, så länge Karl var i livet. ”Men Arn förlitade sig helt på sin tro
att störst av allt är kärleken.” (323)
XI
Knut Eriksson
kom utan att ha anmält sig för att prata med Arn och för att prova honom.
Arn bestod provet och tvekade inte längre att Karl Sverkersson måste dö
förrän han kunde gifta sig med Cecilia och att det måste göras nu det som
måste göras.
Arn och Knut
lämnade skeppet men han hade tvivel eftersom han hade svurit en ed att
inte höja sitt svärd för egen vinnings skull och det var just det han hade
för avsikt.
Knut hade
spionerat ut att Karl tog en vandring varje morgonen och de väntade just
på den i gryningsljuset. Arn såg det gyllene kors, Guds Heliga Relikt, som
glimmade vid Karls hals. Knut smög till Karl och högg genast av hans
huvud, tog den gyllene kedjan och blev därmed den nye kungen.
Kyrkan lade
sig inte i striden om kungamakten men ärkebiskopen hade välsignat deras
svärd och Knut kallade till ting. Arn var på väg till Husaby där han
bejublades mycket när han red in på gården. Med bultande hjärtan möttes
Cecilia och Arn och allt hövisk behärskning brast och de sprang mot
varandra och kramades.
XII
Men Katarina
missunnades hennes systers glädje. Cecilias lycka var hennes egen olycka
eftersom det inte var längre troligt att hon också skulle giftas bort men
att fångades inom klostrets murare för evigt, så att hon bestämde sig att
bikta äktenskapet hon hade haft med Arn. Moder Rikissa, av sverkerska
ätten, såg genast möjligheten att låta bannlysa brudparet och därmed skada
Arns vän Knut Eriksson.
Efter
bannlysningen sändes Cecilia tillbaka till kloster Gudhem och Arn svor att
hämta ut henne.
Arn hade lärt
sig mycket om världen men just nu insåg han att det mesta var ont.
Natten
tillbringade Arn hos en gammal kvinna och han fått, som Erik Jedvardsson
en gång fått, en spådom om de tre kronorna på en sköld, den andra hade ett
lejon på sig och det tredje hon såg var ett kors och ordar: I detta tecken
skall du segra. Det sista hon sade var att han skulle få sin kvinna men
att ingenting skulle bli som han trodde.
Dagen efter
återvände Arn till Varnhem.
Kungen Knut
Eriksson kom med följe och Birger till Arnäs på ett många saker måste enas
om. Ingen var emot att kungen skulle få sin andra kungakrona på
landstinget i Västra Götaland så snart som möjligt. De diskuterade om
förfarandet kungen skulle använda för att upphäva den skam som drabbat
folkungarna med den bannlyste Arn. Bara ärkebiskopen kunde häva
bannlysningen.
Under sin
korta tid utanför klostermurarna hade Arn begått tre synder: han hade
dödat två män, han hade köttsligt umgänge med Katarina och han hade
köttsligt umgänge med den kvinna han älskade, Cecilia, varför han
bannlystes. Arn kallades att möta Stéphan. Rykten fick att han välsignade
Knut Eriksson och smörjde honom till kung men han förlät Arn för att han
drev gäck med sin egen ärkebiskop.
Men att han
ägde två systrar var inte så lätt att förgiva och Arn blev dömd till
botgöring som tempelriddare lika som en gång Broder Guilbert blev dömd.
Det var Guds vilja att sända en stor krigare till Hans Heliga armé.
Arn skulle
rida med Stéphan till Rom, där deras vägar skulle skiljas och Arn skulle
infinna sig i tempelriddarnas borg i Rom. Men det var svårt för honom att
förstå Guds vilja att han först störtas i olyckan och tvingas lämna sin
älskade Cecilia för att uppfylla Hans vilja.
Till sist
fick Arn en ringbrynja och han kände stolthet men ingen glädje. Men när
Broder Guilbert skänkte honom Chamsiin till avskedsgåva kände han en sorts
glädje återkomma och han gjorde sig beredd på vägen till Rom ...
Mit freundlicher Genehmigung von:
©
Inga Hümmer
|