bokrapport till boken ”Vägen till Jerusalem”

Jan Guillou – ”Vägen till Jerusalem”

I Arns fotspår till Tjuvarnas marknad

Skriftlig bokrapport till boken ”Vägen till Jerusalem”

Inga Hümmer

I

Handlingen i Jan Guillous bok ”Vägen till Jerusalem” är förlagd till Skara i Västra Götaland år 1150. Arn är ännu inte född, men hans mamma var redan gravid med honom när den nya domkyrkan skulle invigas och fru Sigrid, en klok och märklig kvinna hade en ingivelse av den Helige Ande under mässan att hon skulle skänka bort sitt arv Varnhem till cisterciensermunkarna.

Den Helige Ande hade uppenbarat henne en vision av en ung riddare på en häst av silverfärg. Han var klädd i vita dräkter som en munk men han bar en liten vit stridsmans sköld med ett stort kors i blod. Varken hon eller hennes man Magnus förstod den här uppenbarelsen. Men vad hon förstod var att hon skulle ge Lurö munkarna ett bättre ställe att leva på och i byte få en skyddsängel för hennes och hennes ofödda barns liv.

Hennes make var inte begeistrad när hon sa att hon hade talat med kungen om att skänka bort Varnhem men hon kunde övertyga honom om att det var det bästa. Han kunde handla bättre från hans ärv, Arnäs än från Varnhem och att deras släkter skulle förenas och bli starkare när Arnäs byggdes på nytt. Det vore kunnigare att samla alla deras trälar på Arnäs än att splittra dem. Hans rikedom kunde också profitera av hennes beslut och det kunde betyda att även arvet för deras barn, Eskil och den ofödda, utvidgades. Magnus insåg att hon naturligtvis hade rätt, även om han inte visste om hennes hemliga rädsla att hon kunde dö under födelsen.

Kung Sverkers son Johan hade varit på ett plundringståg i danska Halland och rövade hem två kvinnor till träldom han också skändade. Han visste inte att en av dem hade varit den danska kungens jarlahustru, den andra hennes syster. De måste återföras till Sven Grate men många trodde att det vore en svaghet att betala dem med silver och att man kunde befara att danskarna kunde komma och plundra. De flesta ville inte dra ut i krig, så vände sig kungen till Fader Henri av Clairvaux som väntade lika som Sigrid att Lurösaken skulle beseglas och hon erbjöd sig att översätta kungens besvärliga läge till munken.

Fader Henri svarade att det vore det bästa att Johan tvingas att gifta sig med jarlahustruns syster, så att det nya blodsbandet skulle förhindra krig och jarlahustrun skulle sändas hem i allt högtidlighet. Sigrid tog tillfället i akt och med en list hann hon och kungen tillät att Sigrid själv var den generösa givaren av Varnhem.

Varnhem hade under tiden förvandlats till en stor byggnadsplats. Sigrid var nu höggravid och lag i smärtan men innan hon skulle föda förrådde hon under bikten hennes plan med den Heliga Andens vilja.

Sot och en annan kvinna smög till en ung bagge, offrade den till Frej och badade i hans blod. Barnet föddes och de båda var pigga och krya och Sigrid bestämde att barnet skulle heta Arn, efter Arnäs och han skulle döpas av Fader Henri i Varnhem.

II

Kung Sverker ville avvisa Fader Henris plan att arrangera ett bröllop mellan kung Sverkers son Johan och en av de danska kvinnorna för att avvärja kriget. Men kung Sven Grate, den danska kungen, ville ha krig och var så segerviss att han lovade Sigrid till hustru åt den tappraste av sina män.

Inte ens kardinal Nicolaus Breakspear orkade stifta fred och han misslyckade också att utnämna en ärkebiskop eftersom svear och göta inte kunde enas om var domkyrkan skulle ligga.

Kung Sverker hade inte gjort några förberedelser för landets skydd och det var hans son som kallade ting där han blev dödat av de män som inte ville dra ut i krig. Hans lik matades åt grisarna för att ingen kunglig begravning kunde ha hållits.

År 1154 var kung Sven Grates här på väg till Småland. Men de mötte motstånd och var tvungna att kämpa emot bönderna. Många soldater har rymt nattetid och även Sven Grate måste inse att kriget inte kunde vinnas detta år. Han bestämde att hären skulle delas, en halva skulle vandra hem genom Skåne med honom och hans jarl skulle ta den återstående halvan med sig till Halland.

Men nära Nissa serverade Blanda och många andra kvinnor jarlen och hans män öl till dem. När de var berusad och ropade hon på sina män som gömt sig i skogen. De satte eld och mördade de sovande soldaterna. Därmed hade kung Sverker vunnit kriget utan at göra någonting. Som tack bestämde han, att Värends kvinnor skulle ha rätten att ärva lika som män och som krigstecken skulle de bära ”ett rött skärp med broderade kors i guld, ett tecken som bara skulle tillfalla dem och inga andra”. (38/39)

Arnäs blev byggt och Sigrid hade många påhittiga idéer. Till exempel att bränna runtexter och ek sniderier som prydde högsätet och väggarna i det gamla långhuset eftersom hon inte tyckte om hedkonst och Sigrid ville rena ogudaktigheten med eld.

Hon tittade upp alla de nya idéer och hennes man Magnus hade tvivel och många frågor. För att lugna och smickra honom svarade hon alltid med: Nej, min käre herre och man. Så orkade hon driva sin vilja igenom och hon uppträdde alltid som om hon och inte hennes man var herre på Arnäs.

Med tiden växte en hel by runt Arnäs och det fanns nu dubbelt så många husbönder som för några år sen och Arnäs blev rikare och större för varje månad som gick. Kung Sverker hade fått igång myntslagningen för två vintrar sen men många var misstrogna mot nymodigheten och ville hellre ha byteshandel.

Men det var – som alltid – den listiga Sigrid som övertalade Magnus att betala från början med de nya silvermynten och därmed hjälpe hon kung Sverker med införsel av pengar och skulle behålla kungens sinnelag gentemot Arnäs. Eftersom pengar ännu var okändt, hade Magnus i början fått tio gånger så mycket silver för en vara som nuförtiden och han hade fördubblat sin rikedom.

Och det visade sig en gång till hur klok Sigrid var och alla män trodde att det var hans verk, att han var precis den man, de behövde och som kunde skapa rikedom. Men han förstod att det var hans hustru som lag bakom allt detta.

Vintern hade kommit och det var en het tid att smida planer och intriger eftersom det politiska läget var osäkert. Erik Jedvardsson hade anmält sig och Magnus, som inte var någon stridsman, måste bestämma sig på vilkets sida han skulle ställa sig och han skickade en bud efter sin bror Birger från Bjälbo. Han efterträdde hans kallelse och de diskuterade över saken.

Erik Jedvardsson kom med sin kvinna Kristina, Sigrids fränka. Han drömde redan om att bli kung och förhöll sig därefter. Kristina var på dåligt humör eftersom en del av Varnhem borde hon ärva och Sigrid hade bara skänkt bort den. Hon kunde inte förstå Sigrid och hennes sätt att behandla trälarna medan Magnus demonstrerade den förbluffad Erik hans nya befästningar och byggnader.

På kvällen samlades alla för en stor festmåltid. När Erik blev berusad, gjorde han sig lustig över den nuvarande kungen och började strida med Birger och förklarade sig vilja bli kung. Magnus blev tyst och Birger tog ordet och svarade att de var varken fiender eller sina vänner och att han borde vinna svearna först och sedan kunde han räkna med deras understöd. Erik måste hålla med Birger och det firades och dracks hela natten medan de lyssnade på barden som berättade och sjöng om korstågsriddare Sigurd Jorsalafars åtta segrar på vägen till Jerusalem. (57) Speciellt Arn satt trollbunden och var mycket imponerad. Efter hans mamma hade lagt dem, smet Arn och Knut kvickt tillbaka in i salen, gömde sig i mörkret och lyssnade helt tyst.

Det var också Erik Jedvardsson som blev inspirerat av bardens historier för sin och hela rikets nya sköldmärke: ”tre gyllene kungakronor, en krona för Svealand, en för Östra Götaland och en för Västra Götaland. De tre kronorna skulle ha himmelsfärger bakom sig.” (60)

III

Bland alla dessa trälar i Arnäs fanns det också en väverska, Suom, som var helt annorlunda eftersom hon var skön och hade blont hår. Hon var en av Sigrids älskningsträlar även om hon var en hedning och trots att hon hade ett förhållande med hennes man Magnus. Sigrid var medveten om detta.

Skule, en son till den gamle trälkvinna Urd, var mycket stark men bortsett från det var han dum och dög inte till någonting. En kväll blev Suom våldtagen av honom och han kastades in i en av visthusbodarna. Magnus hoppade att Sigrid – som vanligt – skulle fatta alla erforderliga beslut eftersom han inte tyckte om avrättningar men hans hustru höll alldeles tyst.

Han sov illa men han kunde inte låta Skule slippa undan med livet i behåll och med sitt svärd måste Magnus halshugga honom.

När Arn såg liket som fortfarande sprattlade bad han Gud att han aldrig måste se sådant igen. Men vad han inte visste än var, att ingen man ”skulle komma att se så många liknande syner som lille Arn“. (71)

Kung Sverker blev mördat och var redan begraven. Mördaren hade redan rymt till Danmark och hade varit en av kungens egna män från Husaby. Det viskades att uppdragsgivare måste vara Erik Jedvardsson som befann sig hos svearna och enligt rykten redan valts till deras kung. Det fanns också folk som trodde att anstiftaren var Magnus Henriksen som gjorde anspråk på kungakronan. Likaså hade Karl Sverkersson utropad sig själv till kung och frågan var nu vem som skulle vara kung i Västra Götaland.

Alla fruktade att mötet i kyrkan kunde vara det sista i fredstider och att götarna snart kunde bli tvungna att kämpa emot varandra.

Magnus kunde inte bestämma sig på vilkets sida han skulle stå men han förberedde sig själv och Arnäs på det oundvikliga kriget.

Magnus var allvarligt oroad att varken Erik Jedvardsson eller Karl Sverkersson kunde komma till gästning för att kräva trohetsed. Men det hände någonting värre: Arn försökte att återfånga Kols kaja och föll från trädet. Man hämtade den livlöse hem och hans mamma kunde inte tro att det var han av alla människor som skulle dö så ung. Så småningom misströstade alla, och Sigrid bad för ett mirakel. När Arn fortfarande inte visade tecken på liv svor Sigrid inför Sankt Bernhard och Gud att ”om Arn räddades så skulle han skänkas till Guds heliga arbete för människorna på jorden“. (77) Efter hon hade upprepat det tre gånger tillsammans med hennes make inträffade miraklet. Arn hade återkallads från döden och Gud hade låtit ett mirakel ske på Arnäs.

Magnus började lära Arn skjuta, och det visade sig att Arn hade en gudagiven förmåga och föräldrarna kände sig föranlåtna att fundera över Guds avsikter med Arn. Det tycktes att Gud tänkt sig en krigares uppdrag åt Arn och Magnus gladde sig mer om det än synen av Arn i något kloster. Men Gud påminde Sigrid om hennes löfte. Hon fick sår i ansiktet och på handen för hennes tvehågsenhet.

Lekbroder Erlend kom tillbaka från Varnhem och hade goda och onda nyheter att berätta: den goda var att miraklet på Arnäs hade präntats i klostrets minnesbok, men den onda var att Erik Jedvardsson verkligen hade blivit kung i Svealand och hennes hustru Kristina hade infunnit sig med en stor hird i närheten av klostret.

Magnus hade svårt att förklara för Arn att de hade svurit en ed i förtvivlan och att de hade tvivlat att uppfylla den men Gud hade straffat hans mor och nu måste löftet genast uppfyllas. Magnus meddelade att Arn skulle resa med hans mor och Erlend till Varnhem för att där träda i Guds tjänst.

Arn grät bitterligen och de gossarna klamrade sig fast i varandra. Magnus hade det svart att låta honom gå och inte ens Sigrid orkade trösta honom eftersom Arn visste att han aldrig mer skulle återvända.

Egentligen hade munkarna inte längre tagit emot oblater men Arns föräldrar hade lovat honom till Gud, så löfte måste uppfyllas och kunde inte brytas och gossen måste tas emot.

Sigrid låg flämtande i feber och stackaren Arn knep hennes hand. Fader Henri anade att Gud ville göra henne frisk igen.

Broder Lucien tog hand om Sigrids sjukdom och utslaget försvann ur Sigrids ansikte men såren från hennes hand spred sig uppför armen och försämras så det fanns ingen annan möjlighet än att amputera armen, annars kom det att bli hennes död.

Broder Guilbert hade tagit hand om Arn och lärde honom till smed.

Fader Henri mötte Kristina utanför klosterporten och hon fordrade att riva ner hans scriptorium inom en vecka, annars skulle hon komma tillbaka med hirdmän som kunde göra arbetet lika väl. Han hotade henne med att resa till Rom till den Helige Fadern och be honom att bannlysa henne och hennes make och dra därmed evig olycka över dem.

Sigrid valde döden i stället av att låta amputera hennes arm för att förstå Herrens vilja. Fader Henri förlät henne alla synder efter ett sista bikt och dog hon på sommaren och begravdes i klosterkyrkan.
Trots att han drabbats av ödets slag hade Arn förlikat sig med livet i klostret.

IV

Fader Henri och Arn kom på vägen söderut till Roskilde där de mötte Biskop Eskil och fattade att den nye kungen Valdemar, som hade just vunnit ett långt inbördeskrig hade lovat att bygga ett nytt kloster i fall att Gud lät honom gå ur striden segrande. Hans löfte skulle genast uppfyllas och Fader Henri bestämde sig för att bosätta sig i Vitskøl som prior med Arn och munkarna från Varnhem skulle bringa alla hans böcker med sig och infinna sig där. Hans ursprungliga avsikt att bannlysa Kristina och hennes make måste han sköta per brev.

Erik Jedvardsson måste inse att det vore ofördelaktig för hans framtid att vara bannlyst. En grupp förhandlare sändes till Danmark för att blidka munkarna. Hans biskop Henrik höll med honom eftersom alternativet vore att krypa till korset framför påven i Rom.

Erik Jedvardsson förestod att vägen till de två återstående kronorna gick över Finland och många anslöt sig gärna till hans plundringståg, men de flesta de mötte var redan kristna, men de var tvungna att döpas igen av biskopen eller att dö.

De spårade upp en trollkona som ville spå Erik Jedvardssons framtid. Hon läste i hans hand några sanna saker, och hon såg alltså det nya rikets tre kungliga kronor som sköldemärke och detta rikets märke, hon profeterade, skulle komma att leva före evigt, enligt Erik Jedvardssons namn. När han ville veta omständigheter om hans egen död sa hon hastig att ingen som föddes i Svealand, Östra eller Västra Götaland kunde vara i stånd till döda eller ens skåda honom. Hans drömmar tycktes gå fortast möjligt i uppfyllelse och för att visa sin glädje lät han trollkvinna gå.

Men det var Magnus Henrikson som var på flykt efter den långa kungastriden och som var född i Danmark som dödade Erik Jedvardsson och utropades till nya kung. Han levde bara ett år men Erik Jedvardssons namn fick leva för evigt.

Klosterkyrkan i Vitskøl skulle signas efter fem år och också klostret skulle få sitt eget namn: Vitae Skola. Ärkebiskopen Eskil var redan på väg från Lund, men bröderna hade ännu ingen visshet om Guds planer med Arn.

Arn läste och tränade att skjuta med pil och båge när en dag några soldater kom och tystnade av förundran eftersom de aldrig hade sett något barn med en sådan begåvning. Arn fick också övningar med svärd och Broder Guilbert hade ytterligare övat Arn i att använda båda händer att kämpa med.

Magnus Folkesson hade lovat fem års sorg inför Gud innan han skulle gifta om sig, vad väckte förundran. Han hade tröstat sig med Suom och hade ett frillobarn med henne men Arnäs förvandlades till ett tröstlöst sättet och dysterheten kom som komplettering i form av hans mor, Tora Guttormsdotter, som hade kommit att hjälpa honom. Det var svårt för honom att vara inte längre herre i hans eget hus och han skyndade sig att finna en ny hustru.

Efter Magnus Henriksson, som hade dödat den gamle kungen och blivit den nye måste Magnus Folkesson dra ut i krig.

Folkungarna hade samlats till ätteting i Bjälbo hos Birger, Eskil hade följt sin far dit. Birger hade övertygat ättetinget att ett krig var oundvikligt eftersom Erik Jedvardsson måste hämnas och den danske Magnus Henriksons dagar var räknade. Birger bestämde att stärka ättens band med Norge genom ett klokt bröllop mellan hans bror och en dotter av Erik Jedvardssons bror Joar.

Magnus hade inte deltagit förrän kriget redan var vunnit så att han kunde komma hem som en segrare som inte ens hade förlorat en enda man.

När Fader Henri kom hem från en resa hade han nya hästar med sig som skild sig från de vanliga nordiska hästarna, eftersom de verkade nervösa och såg annorlunda ut. De var stridens hästar.

Arn upplevde lyckliga timmar på hästarnas ryggar och det var också Broder Guilbert som var förtjust i hästar och han hade planer att införa att strida till häst i Danmark.

Arns nya häst hade namnet Chamsiin och den var hans ny käpphäst. Fader Henri pratade med Broder Guilbert om den nya situationen men det verkade som om han ville förneka gossens förälskelse som ännu överskuggade hans andra intressen.

Han smög till och med ut till stället på nätterna. Det rycktes att det fanns en spökryttare som red som ingen andra kunde rida, och Arn kände sig Gud närmare än i andra timmar.

V

Nådens år 1144 sträckte sig kungariket Jerusalem från Gaza i södra Palestina upp till Antiokia. Det fanns en stort kristen enklav runt omkring staden Edessa och var de kristnas viktigaste fäste. Unadeddin Zinki, en härförare erövrade staden i ett blodbad av kristna och Zinki förflyttade judar i staden. Segern jublades i hela den muslimska världen men Zinki blev därmed också beryktat och han planerade att intar Damaskus för att inringa de kristna.

Men Damaskus hade fraterniserat med den kristne kungen i Jerusalem och hans trupper förstod att kriget inte var mer att vinna. En kristlig eunuck dödade honom med hans dolk medan han sov, så att hans son Mahmud tog ringen som härskartecken efter hans död.

Den kristna världen kunde inte fatta att Edessa föll eftersom den erövringen av Guds Heliga Graves land tycktes vara en god sak. Påven Eugenius III bestämde att det behövdes en vedergällning för att säkra tillgången till den Heliga Graven. Påven kallade in Bernhard av Clairvaux som var inflytelserik och han kom till katedralen i Vézelay 1146 och snart följde många hans röst och de ropade efter korset, till tecken på att de hade försvurit sig åt det Heliga Kriget.

Varhelst Bernhard talade fick han gehör för det Heliga Kriget. Snart plundrade sig en armé från hela Europa på väg mot det Heliga Kriget. I det kristna Konstantinopel hade det franska och den tyska hären tvistat så att de skilde sig åt och tog olika vägar till Jerusalem. Den tyske kungen Konrad skulle gå genom Mindre Asien, den franske kungen Luis skulle ta vägen längs kusten och mötas i Antiokia.

Eftersom det var Edessas fall som utlöste det Heliga Kriget skulle staden återtas först. Men Konrad och Luis bestämde sig för att erövra Damaskus och de lokala frankerna försökte förgäves att övertyga de två härförana att följa dem om inte bryta pakten eftersom det skulle visa ett kristet ord var att lita på.

Belägrarna fann nya allierade men de kristna ställningarna visade sig snabbt ohållbara. Armén angreps av det arabiska kavalleriet och därmed slutade det andra korståget som ett gruvligt fiasko och det kristna riket var dömt till undergång.

Tempelriddarna var egentligen tänkt som beskyddare för kristna pilgrimer på vägen mellan Jerusalem och floden Jordan. På den här tiden fanns det många riddare som kände sig kallade men bara få av dem valdes ut och antogs som ordensbröder. De fruktades eftersom de inte fruktade döden, det var hellre inträdesbiljett i Paradiset och de var övertygad att de utförde Guds vilja.

”Riddarna med den vita manteln med rött kors och de vita sköldarna med samma röda kors var nu kungariket Jerusalems enda hopp.” (144)

Arn hade hamnat i målbrottet och han var övertygad om att Gud ville straffa honom därmed för en synd han inte var medveten om. Men Arn bara växte upp till man och han blev också längre och starkare men det bedrövade honom mycket.

Fader Henris skyldighet var att förbereda Arn för Guds kallelse och han försökte göra sitt bästa men han förstod också att livet inom klostrets murare inte kunde lära allt det som behövdes. Arn måste lära känna Guds mindre sköna värld, den utom murarna.

Vitskøl munkarna hade fått privilegiet av kungen att hämta vrakgods vid kusten. De tillgodogjorde sig allt de fann och gav de döda en kristlig begravning. En dag rövade berusade, beväpnade vrakplundrare munkarnas tåg med varor. En av rövarna försökte att döda Broder Guilbert men han orkade inte och det gjorde honom rasande. Guilbert gjorde motstånd utan våld och övertygade dem att ta med sig allt de kunde bära och inte skada hans män.

Rövarna blev hängda efter att Fader Henri skrev ett brev till kungen men Arn funderade över det här intrycket han fått. Han kunde inte begripa att lämna tillträde rövarna tog denna saker bort och därför blev hängda. Han kunde inte förstå att allt detta vore en Gudbehaglig gärning att drapa ont och att soldaterna inte skulle omfattas av Herren Jesus outsägliga mildhet och av hans bud Du skall inte dräpa.

De danska stormännen tyckte inte om de främmande hästarna vilket bedrövade Broder Guilbert mycket. För att förbättra deras tvivelaktiga rykte arrangerade han en kapplöpning mellan Arn på Chamsiin och danskarna på deras hästar. Arn vann och snart inbringade hästarna mycket pengar.

En gång kom många kvinnor för att lära sig knyta nät och Arn mötte en ung kvinna, Birgite. De kom varandra snart nära och Arn började drömma om henne på nätterna och på dagarna. När han gav henne några presenter blev han straffad, men hans stora skuld var, att han kände lust och längtade efter henne. Han förstod inte skillnaden mellan kärleken till en kvinna och kärleken mellan bröderna. Även i bibeln kunde kärleken inte tolkas till synd.

Arn straffades med arbete i kokhuset, där han måste se hur halsarna på två lamm skars upp. På natten, när han fortfarande undrade om kärleken och hans nya känslor, började han gråta utan att veta varför han gjorde det. Han bestämde sig för första gången att det fanns saker han aldrig kunde bikta.

VI

Varnhem hade äntligen fått sitt nya namn: Monasterio Beatae Mariae De Varnhemio. Många kungar fruktade den tyske kejsaren Fredrik Barbarossa som utnämnd en egen påve i Rom, bland dem den danske kungen. Men ärkebiskop Eskil ställde sig emot kungen och på sidan av deras påve Alexander III. Därför tvingades han att rymma.

Doter hade skänkt sin egendom Viby till cistercienser precis som Arns mor hade gjort och därmed var Varnhem slutligen säkert och Sigrids grav börjad märkas ut. Många blev återkallade till Varnhem, bland dem Broder Guilbert och Arn.

Det var inte så farligt för Arn eftersom hans hem varken var Varnhem eller Vitae Skola. Hans hem var där, Broder Guilbert och Fader Henri var. Det värsta med det var att lämna Chamsiin. Han saknade honom så mycket att han grät.

Ärkebiskopen Stéphan hade ett samtal med Fader Henri. Arn kallades och de bestämde att det var tid för Arn att lämna klostret för att lära sig om världen därute. Arn gladde sig inte över det men Fader Henri lovade att han kunde komma tillbaka om Gud inte hade några andra uppgifter för honom.

Arn lämnade klostret och hans sorg övergick till glädje på vägen till hans fars gård Arnäs. På väggen firades bröllop hos Gunnar i Redeberga som fått Tyrgils yngsta dottern Gunvor, som tvingats att få gifta sig och grät en vecka. Hon bad hennes far att gifta sig med en annan, men det fanns ingen lösning än.

Men Guds Moder talade till henne och gav henne mod att rymma och hon sprang allt vad hon förmådde. Hon jagades och bad Arn, den första hon mötte, att rädda henne från demonerna. Brudgummen ville döda Arn och de gav honom ett svärd för att han kunde värja sig och dö manligen. Men angriparen orkade inte slå ihjäl Arn tills Joar kastade sig i striden så att Arn verkligen råkades i fara. Arn dödade båda och domprosten som såg allting talade genast om ett mirakel, att ärkeängel Gabriel förde Arns hand.

Arn var tyngd av sin svåra synd. Domprosten Torkel talade med Fader Henri om det som skedde men han vette lika som Arn att inget mirakel inträffat men han var lika mycket lättnad att lagen inte kunde drabba Arn.

VII

Domprosten kallade Gunnar till sig och beslutade att det vore det bästa om han och Gunvor blev hans nya landar på Redeberga. Han också kallade de två fäderna till sig och bröllopet mellan Gunvor och Gunnar kunde ordnas omgående. För de hade sig allt vänt till det bästa och de bestämde sig för att resa till Varnhem för att visa deras tacksamhet.

Broder Guilbert började smida ett svärd som hade en enda kärna av härdat stål i en helig förtvivlan. Han kallades av Fader Henri som beslutade att ge Arn absolution eftersom han insåg att Arns gärning var mera deras än Arns fel och de bestämde sig också för att berätta hela sanningen för Arn om vem han verkligen var

Arn var uppfyllt med sorg. Fader Henri, som tog hans bikt, förlät Arn i Guds namn och förklarade för honom att dråpen också var en av Guds prövningar, att Arn hade bara varit Guds verktyg. Sedan förklarade han de två märkena på hans mors gravsten, drakhuvudet med svärd, hans mors märke och ett stående lejon, hans fars märke.

Det betydde att Arn hade rätten att rida med svärd och att bära att sköld med folkungarnas märke som skulle bevara honom för angrep. Om Arn hade vetat om vem han verkligen var, hade han inte behövt dräpa och Arn tackade Gud att hans själ räddats.

Gunvor var tacksam att den Heliga Jungfrun hade besvarat hennes böner genom att sända henne den här munkapojken och gjorde sig med Gunnar på vägen till deras räddare. Arn var mycket rörd, ”inför de orden, denna enkla människas uppriktiga försök att med sitt grova språk uttrycka Nådens innebörd kände Arn lika stor vördnad som tacksamhet“. (221)

Broder Guilbert förklarade för Arn att han hade varit tempelriddare och att han hade lärt Arn att kämpa lika som de, att Arn inte hade någon jämlike med svärd där ute i hela landet. Han sa att han aldrig hade sett någon med Arns gåvor och hans två hemligheter som gjorde honom nästan oövervinnelig: att han kunde kämpa med båda händer och att han bara hade lärts att slå mot större män men han bad honom särskilt om att inte höja sitt svärd i synd.

Medan Arn var i kyrkan kom Fader Henri och signade ett svärd som Broder Guilbert höll fram mot honom. Svärdet blev fuktad med helgat vatten och togs högtidlig från altaret till Arn och han förstod inskriften genast. IN HOC SIGNO VINCES.

Den dagen tog Arn avsked av Broder Guilbert och Fader Henri och lämnade Varnhem på Chimal. Han hade nya kläder på sig och ingen kunde se hans tonsur längre. Broder Guilbert var nu säkert på vilket uppdrag Gud hade för Arn.

VII

Magnus skämdes litet för Arns beteende, han tyckte att han blev som en kvinna och alla höll ögonen på den förlorade sonen. Det värsta för Magnus var, att Arn arbetade som en träl och inte ens skämdes därför men Arn lärde trälarna några saker och Magnus tröstade sig att allt det nya skulle göra hans gård även starkare. Men det var Arns styvmor Erika Joarsdotter som var nöjd och glad över honom eftersom hon behandlats väl för första gången medan Magnus fortfarande tänkte sig tillbaka till Sigrid.

Arns förändringar mötte motstånd, men Erika understödd och hjälpte honom att genomdriva dem eftersom han hade öppnat hennes ögon att denna goda ordning inte bara kunde äga rum i ett kloster men också i det vardagliga livet.

De tillbringade mycket tid med varandra och Erikas dagar blev ljusare med Arns ankomst. Hon tackade Gud för att det sänts en ängel till Arnäs.

För Eskil hade Arns ankomst först varit en glädje men snart kände han, lika som hans far, bara oro för sin bror som verkade vara liten, kvinnlig och bakom så att båda drog sig undan från Arn.

Men medan Arnäs växte och blev rikare förändrade sig uppfattningen och Magnus och Eskil erkände att de hade dömt för tidigt och Arn respekterades sedan dess. Misstänksamheten och kylan hade sörjt däröver.

Arn betraktades som mild i sinnet och en duktig man och när han följde Svarte och Kol till jakten visade Arn sig vara en bra jägare. Den andra gången de var på jakt efter svinar orkade Arn döda tre av dem. Kol och Svarte blev mycket förundrade och till sist sade Svarte att ingen människa kunde rida så fort och skjuta samtidigt, särskild inte i skog. Arn förklarade att han hade övat hela sitt liv att rida och skjuta men de trodde att sådant bara kunde åstadkommas med trolldom.

Algot på Husaby hade två döttrar, Katarina och Cecilia och de tog hänsyn till att gifta Katarina till Arnäs, men Magnus giftes med en annan kvinna, så gav han Cecilia som novis på Gudhems kloster och när hon återvände var det Katarinas tur att resa till Gudhem.

För att sammanföra Kristina med Arn inbjöd han dem till gästabud där de drack för mycket öl. På natten smög Katarina sig till Arns rum och hennes fader stoppade henne inte.

IX

Arn red med sin bror och far till alla götars ting. De ville visa att störta landet i olycka skulle kosta kung Karl båda den folkungska och den erikska ätten, också den Bjälboätten hade slutit sig till fienden.

När kung Karl Sverkersson såg hären visste han att han inte kunde genomföra planen att utropa sig också till kungen över Västra Götaland, och de enades att hans son, ett lindebarn, skulle vara jarl över Västra Götaland. På detta sätt kunde det vara fritt av kungamakten och krig kunde undgås eftersom Karl Sverkersson inte ämnade kräva Västra Götalands kungakrona med svärd i hand.

För att lägga ned den segslitna tvisten med Emund Ulvbane var Magnus beredd att betala för hans gård mer än den var värd.

Men Magnus förolämpades och det var att välja antingen att möta honom med svärd eller att förlora sin heder. Och om han vore niding kunde han inte längre leda folkungarna.

Då bestämde Arn att han vore den ende som kunde slå Emund med lätthet, och till sist förklarade Birger att bara Arn förmådde att rädda hedern.

Till hans vanära orkade Emund inte hugga Arn som alltid undvek. Arn ville skona hans liv, men Emund gav inte upp så att Arn var tvungen att hugga av hans hand. Medan alla väntade på Arns dödande hugg gick han tillbaka till sin far och överräckte honom Emunds sköld, Magnus höll den i triumf mot himlen.

X

Magnus var nu uppfyllt av stolthet och Arn hade fört heder till hela sin ätt. Eskil föreslog att köpa Emunds, nu kallades Enahand, Forsvik för att äga hela marken mellan Vänern och Vättern.

Arn sändes bud att sjunga med i kören i Husaby där han mötte Cecilia Algarsdotter och de båda hade bara ögon för varandra.

Herrens lovsång hade aldrig varit skönare än på den här julottan 1166.

Efter de hade avslutat affären med Emund dödades han av Knut Eriksson på samma sätt som kungen mördades av honom. Därmed hade Knut Eriksson gjort sin första slog på väggen till de tre kungakronorna.

Arn mötte Cecilia igen men de orkade inte vara ensam eftersom Algot vaktade hård över dem. Arn måste berätta om miraklet som hade hjälpt att föra Gunvor und Gunnar tillsammans och att kärleken slutligen hade segrat över alla de lagar och regler som fanns eftersom kärleken var starkare än allt.

När Arn och Cecilia fått lov till en ridtur bekände Arn att han hade tagit sitt hjärta och hon bekände att hon längtade efter de orden, men hon förklarade för honom att det vore inte helt enkelt eftersom hennes far var Karl Sverkerssons man och Arns far var Knut Erikssons man. Cecilias far fruktade för sitt liv och skulle inte bindas till folkungarna, kungens fiender, så länge Karl var i livet. ”Men Arn förlitade sig helt på sin tro att störst av allt är kärleken.” (323)

XI

Knut Eriksson kom utan att ha anmält sig för att prata med Arn och för att prova honom. Arn bestod provet och tvekade inte längre att Karl Sverkersson måste dö förrän han kunde gifta sig med Cecilia och att det måste göras nu det som måste göras.

Arn och Knut lämnade skeppet men han hade tvivel eftersom han hade svurit en ed att inte höja sitt svärd för egen vinnings skull och det var just det han hade för avsikt.

Knut hade spionerat ut att Karl tog en vandring varje morgonen och de väntade just på den i gryningsljuset. Arn såg det gyllene kors, Guds Heliga Relikt, som glimmade vid Karls hals. Knut smög till Karl och högg genast av hans huvud, tog den gyllene kedjan och blev därmed den nye kungen.

Kyrkan lade sig inte i striden om kungamakten men ärkebiskopen hade välsignat deras svärd och Knut kallade till ting. Arn var på väg till Husaby där han bejublades mycket när han red in på gården. Med bultande hjärtan möttes Cecilia och Arn och allt hövisk behärskning brast och de sprang mot varandra och kramades.

XII

Men Katarina missunnades hennes systers glädje. Cecilias lycka var hennes egen olycka eftersom det inte var längre troligt att hon också skulle giftas bort men att fångades inom klostrets murare för evigt, så att hon bestämde sig att bikta äktenskapet hon hade haft med Arn. Moder Rikissa, av sverkerska ätten, såg genast möjligheten att låta bannlysa brudparet och därmed skada Arns vän Knut Eriksson.

Efter bannlysningen sändes Cecilia tillbaka till kloster Gudhem och Arn svor att hämta ut henne.

Arn hade lärt sig mycket om världen men just nu insåg han att det mesta var ont.

Natten tillbringade Arn hos en gammal kvinna och han fått, som Erik Jedvardsson en gång fått, en spådom om de tre kronorna på en sköld, den andra hade ett lejon på sig och det tredje hon såg var ett kors och ordar: I detta tecken skall du segra. Det sista hon sade var att han skulle få sin kvinna men att ingenting skulle bli som han trodde.

Dagen efter återvände Arn till Varnhem.

Kungen Knut Eriksson kom med följe och Birger till Arnäs på ett många saker måste enas om. Ingen var emot att kungen skulle få sin andra kungakrona på landstinget i Västra Götaland så snart som möjligt. De diskuterade om förfarandet kungen skulle använda för att upphäva den skam som drabbat folkungarna med den bannlyste Arn. Bara ärkebiskopen kunde häva bannlysningen.

Under sin korta tid utanför klostermurarna hade Arn begått tre synder: han hade dödat två män, han hade köttsligt umgänge med Katarina och han hade köttsligt umgänge med den kvinna han älskade, Cecilia, varför han bannlystes. Arn kallades att möta Stéphan. Rykten fick att han välsignade Knut Eriksson och smörjde honom till kung men han förlät Arn för att han drev gäck med sin egen ärkebiskop.

Men att han ägde två systrar var inte så lätt att förgiva och Arn blev dömd till botgöring som tempelriddare lika som en gång Broder Guilbert blev dömd. Det var Guds vilja att sända en stor krigare till Hans Heliga armé.

Arn skulle rida med Stéphan till Rom, där deras vägar skulle skiljas och Arn skulle infinna sig i tempelriddarnas borg i Rom. Men det var svårt för honom att förstå Guds vilja att han först störtas i olyckan och tvingas lämna sin älskade Cecilia för att uppfylla Hans vilja.

Till sist fick Arn en ringbrynja och han kände stolthet men ingen glädje. Men när Broder Guilbert skänkte honom Chamsiin till avskedsgåva kände han en sorts glädje återkomma och han gjorde sig beredd på vägen till Rom ...

Reiseberichte | Bücher